Jag har inte börjat blogga igen.
För jag slutade liksom aldrig.

Jag är HÄR!

Kanske är det dags att sluta blogga?
Det känns så i alla fall.
Ska diskutera med rösterna i huvudet och
återkommer med svar.



Väldigt väldigt gärna, väldigt väldigt snart.

Arla morgonstund.

Tänker på tiden innan man förstod att man faktiskt kunde
välja bort folk. Relationer som tar mer energi än de ger.
De är många, och ibland väl förklädda.
Men när man inser, och går sin väg, så släpper
stenarna från hjärtat, och tyngderna på axlarna faller.

För det går inte att flyga när någon står
kvar på marken och drar i ens fötter.

Åkt mycket tåg.
En ny termin har startat och Malmö C är the place to be.
Men.
Varför i h-vete har de gjort bänkarna lutande?
Jag glider av!
Det är som om de vill lura en.
"Kom och sitt, du har mycket att bära och är trött i benen."
Sen sätter man sig.
"Mohaha. Du får inte alls vila. Du måste ÄNDÅ hålla upp din kroppp
med hjälp av benen. Men visst. Du får i alla fall placera din röv på kall metall."



Föreläsning.
Ja, jösses.
Det må ha tagit ganska lång tid (en termin),
men nu är det otroligt intressant allting.
Jag liksom längtar dit.
Kanske är det för att vi mer och mer kommer in på
journalistiken nu, som är det som jag i huvudsak vill
pyssla med när jag blir stor.


Sett solen visa sig och skina på mitt ansikte så jag blev helt varm.



För att sedan se den försvinna igen.
När kommer våren ijenklien?



Sen åt vi pizza.
Jag bad om en i size S.
Jag fick in min pizza.
Och tänkte.
Om DETTA är S, hur stor är då L?


Mm.
Och det var nog det?

Ja herregud.
Det är Lottie som önskat denna rubrik, och jösses vad hon känner mig väl...

Alltså. 
Avståndet från min hjärna till min mun är ca. 10 cm.
10 ibland otroligt korta centimeter.
Jag tror jag har bloggat om det förr,
att min mun har ett eget liv.
Att jag ofta tänker "Det här hade varit roligt om jag sagt" för
att sedan 0,003 sekunder senare höra min röst säga just det.

Samma sak vad gäller min roll som ordkonstapel.
Senast igår när jag och min fina syster satt på tåget hem så skedde det.
Jag hör konduktören komma gåendes och säga sitt vanliga "Nypåstigande?".
I samma sekund hör jag mig själv säga, högt, "NypåstigNA!".
Jag slår händerna för munnen och min syster skäms som vanligt.

Samma sak gäller mina taltics.
Speciellt när jag är ute bland folk... i affärer.

En gång som jag & mina vänner fortfarande snackar om
är när Erika skulle handla skor.

Hon tog skon hon ville köpa, gick fram med den till kassan
och lade den framför sig.

"Och du ska ha den?" säger den enormt överglättiga försäljaren.
"Nej" hör jag mig själv säga "Hon ska ha ett par andra.".

Men dumma människa.
Klart hon ska ha dem?
Eller hon skulle bara lägga fram dem som en symbolisk gest
som skulle säga "Hej. Jag vill köpa skor!".

Sen har vi det här med sjungandet.
Att jag måste sjunga "Ett glatt humör" om jag träffar
på en otrevlig kassörska eller försäljare.
Ibland, om personen är riktigt otrevlig, gör jag
ett medley av det hela och går in i "Säg det med ett leende."

Och.
Det senaste.
När jag är i en affär, tex. H&M,
och larmet går igång, så MÅSTE min mun
säga, ganska så högt, "Stoppa tjyven. Ta fast tjyven."


Minns ni förresten när jag var på Donnez sponsorfest för några veckor sedan?
Då hände det igen.
Jag stod med Elina, när en man dansar förbi, och börjar prata med Elina.
På göterborgska.
Allt går snabbt, jag får kortslutning i hjärnan
och höra mig själv skriiiiiika
"I RÖÖÖVA IDÅÅ!"
á la Morgonpasset.

Det visade sig vara Donnez bokare.
Duktigt Matilda.

För 5 år sedan var jag 15, skulle fylla 16 och gick på
 högstadiet på Snyggatorpsskolan i Klippan.
 Jag var alldeles för frispråkig, och alldeles för pratglad.
Jag var nog i mångt och mycket lärarnas mardröm.
Allt skulle ifrågasättas, och allt skulle vara rättvist.
Var det inte det blev jag otroligt förbannad och sa ifrån.

Jag var väl inte superskolintresserad,
och kvartsamtalen handlade mest om
att jag var en så trevlig personlighet och en frisk fläkt i klassrummet,
MEN, jag verkade inte tycka att det var så intressant att lära mig saker.

Very very true.
På fritiden umgicks jag med de tjejer som sedan skulle komma
att bli de s.k Golden Girls, och så ägnade jag helgerna
åt att festa tills jag stupade ungefär.

I vårt gäng började vi dricka alldeles för tidigt,
och jag har funderat mycket på vad det egentligen
berodde på.

Influenser av äldre kompisar och syskon,
önskan att vara lite tuffare, eller helt enkelt bara tristess?

Musiken fanns där sedan länge, och
jag sjöng för publik så ofta jag kunde och fick.
Jag fick tandställning, bröst och pojkvän,
och spelade innebandy med världens bästa tjejgäng.


Nu för tiden har jag lugnat ner mig ganska så mycket.
För 5 år sedan kändes alla känslor så mycket större,
vilket är ganska så normalt i den åldern.
Jag grubblade mycket, och kunde vara rätt nere i perioder.

När jag började estet landade jag i mig själv,
och kunde sedan försöka hitta fram till nya sidor.
Jag blev lugnare, men också jäkligt mycket roligare.
Jag började skriva mer och startade min första blogg.
När jag läser de gamla inläggen idag rodnar jag, och
stör mig oerhört mycket på alla stavfel.

En av mina dåvarande klasskompisar sa en gång
"Men Tilla, alla kan inte vara ett levande jävla lexikon som du."
Och så var det nog.
Jag visste bäst enligt mig själv.
Skåpet ska ställas, och man kan ställa det själv.

I slutändan är jag otroligt tacksam över var jag var
när jag var 15. Jag bodde i en liten stad,
gick i en skolan som låg 150 m ifrån min ytterdörr.
Jag trivdes med min klass och med mina vänner.


Om jag fick ringa ett samtal till mig
själv som 15 åring skulle jag nog säga till mig själv att
ta chansen att lära mig noter redan på högstadiet.
Och att inte blanda apelsinjuice och Sandra Dahls häxa den
där gången på Eriks fest, för inte visste jag då
att jag efter den kvällen alltid skulle få
kväljningar av det.

Jag skulle säga till mig själv att låta Molly sova i min säng varje natt,
njuta av att Hannes bara var 8 år och ge
fan i att låna saker av min syster utan att fråga.

Jag skulle avråda mig ifrån att dricka så mycket på jobbfesterna,
och jag skulle uppmana mig själv att knäa en kille en gång
på en toalett.

Åh vad 20 är en bra ålder...

Ursäkta, men vem vill blogga när man
kan bebismysa istället?

Okej.
Jag sov alltså hos Elina och Pontus inatt.
Pontus är Amandas bror, och Elina är hans flickvän, tillika min vän.
Så, när festen började dö ut så åkte vi tre, plus Martina & Christoffer
hem till dem och satt sedan och pratade i några timmar.
Bland annat om spöken påstådda existens.

Kl. 4-5 ska vi då äntligen gå och lägga oss, jag i soffan i vardagsrummet,
Martina och Christoffer på tältsäng i ena rummet och Elina och Pontus sover
ganska så självklart i deras säng i deras sovrum.

Pontus sjunger och spelar mig till sömns i ca. 10 minuter,
för att sedan gå in och lägga sig.

Vi hade som sagt tidigare pratat om spöken, och
Elina sa i förbifarten att ett spöke vid namn Erik, bodde i deras lägenhet.
Så, något kaxigt skickar jag ett SMS på skoj till Elina
"Sov gott/ Erik".

Vi släcker och ska sova.
Plötsligt hör jag något som knarrar.
Vänder mig om och tittar på den vita gungstolen som
står i hörnet i vardagsrummet.

Den gungar.
Jag kallar på Elina som säger till mig att
sluta tramsa.
Jag tittar på gungstolen igen, som nu slutat gunga.
Jag blundar igen.
Det tar ca. 5 sekunder innan det börjar knarra igen.
Den gungar igen.
Kallar på Elina igen som kommer ut för att titta.
Stolen stannar såklart.

Vid detta laget är jag aprädd.
Elina går in igen och jag sätter mig upp i soffan.
Plötsligt börjar gungstolen gunga igen.
Ordentligt.
Jag blir helt kallsvettig och ropar igen på de andra.
Sedan gör jag det ofattbara.
RESER mig upp och går fram till gungstolen.
Den står vid ett fönster och jag intalar mig att det måste dra,
och att jag måste flytta den.
Den gungar fortfarande.
Jag darrar och är väldigt nära att börja gråta.
Plötsligt känner jag hur jag går in i något.
Min fot nuddar något.

En sytrådsjävel.

Christoffer & Pontus, de jävlarna.
Medan Pontus satt och spelade för mig kröp Christoffer in i vardagsrummet,
knöt fast sytråd i gungstolen och kröp sedan ut igen.
Sedan satt han inne i det andra rummet och drog i tråden,
så att gungstolen gungade.
Något lättad lugnar jag ner mig och lägger mig igen.

Det tar ca. 15 minuter innan jag vaknar igen av knarr.
Tittar bort mot gungstolen.
Det sitter någon i den.

Innan jag ser att det är Christoffer hinner paniken komma igen.
Killarna tycker det hela är oerhört roligt.

Det sista som händer är att jag väcks av att någon drar i mitt täcke,
vaknar, och ser att det hänger ett lucianattline i taket ovanför mig.

SEN fick jag sova.
Tackar som frågar.

You know the drill kära blöggers.
Det här är allt som oftast en måndag-fredag-blogg.
På helgen har jag en tendens att hatta Skåne runt,
och då hinner man liksom inte författa några större litterärt
genialiska stycken.

Igår for jag till Fagerhults socken för maskeradfest.

Så här var det.
Jag hade en outfit.
En skitbra outfit.
Kvällen innan (fredagskväll)
skulle jag bara kolla allt en gång till.
Upptäcker major (MAJOR) hål på klänningen.
O-lagbart.
Så.
Panik.

Drar i lite trådar och lyckas fixa fram nytt,
(TACK Helene för att du är så jäkla bra!)
slutar som någon slags blandning av 20-tals moviestar och Moulin Rouge-brud.
Bilder kommer förmodligen.
Festen var iallafall topp, och vi dansade
så hela golvet gungade och vi trodde vi skulle trilla igenom en våning
På riktigt.

I säng kom damen inte förrens kl. 5, då det
spökade och hade sig.
Mer om det senare.

Nu ska jag bara landa, och sortera och chilla ner.

Ni får en bild på mitt lilla fejs och jag så länge.
Väl bekommet.

En av rubrikerna känns enormt passande en dag som denna!
Erik fyller 21 år, och är på andra sidan jorden för att fira detta.

Jag förstår att det tydligen varit lite oklarheter
vad gäller det här med Erik.
Erik är alltså Erika.
En tjej.
Vårt tjejgäng är alldeles särdeles duktiga på det här
med smeknamn. Alla kallas vi konstiga saker,
för att kunna underlätta kryptiska konversationer oss emellan.


Jag älskar Erika för att...
vi kan sitta och härma två katter i en bil i en timme. Och tycka det är roligt.
för att vi har så himla mycket gemensamt.
för att vi älskar att prata igenom saker. Älta.
för att vi tycker att mycket är skitihoppa.
för att hon älskar allmänbildning lika mycket som jag.
för att vi tillsammans älskar Hanna Hellquist, Nour el-Refai, Ann Heberlein och Carina Berg.
för att vi lever i en enda jäkla gråzon, medans allt annat är svart och vitt.

Grattis på födelsedagen!



Några dagar före studenten. Vi hade bestämt att vi skulle campa
på skolans fotbollsplan, efter den stora logfesten.
Det hände aldrig. Vi somnade hemma, sov i tre timmar och gick sedan
till skolan, fortfarande fulla och stinkandes av päroncider och rök.



Erika var den första som liksom uppmärksammade mina bröst.
Hon älskar dem som sina barn, och fotograferar gärna dem.

Men åååh.
Vad fina ni är!
Och vad kluriga rubriker!
Det här måste jag nog fundera över en stund, men ska
såklart skriva alla!

Frågan är om här kan eka mer tomt?
Okej.

Kan inte ni skriva en rubrik, så skriver jag efter den!

Alltså. Kommentera en rubrik, så lovar jag att följa den!

Woho.