Namngivningskupp!
Nu trotsar vi the roadteam (väglaget. HAHA.)
och kör ner till Malmö!
Gossen som ligger vid min barm på bilden nedan
skall nämligen namngivas.
Icke under Guds välsignelse, men lik väl min!
Och, undetecknad skall även kuppa.
Men DET får ni höra när jag är hemma igen!
Gjorde min lördag.
Funderingar.
1. Är det bara jag som har så stora "hål" i mina mandlar att det fastnar mat i dem? Det borde klassas som ett handikapp, och folk måste ha förståelse för att man vill plocka bort maten. Även om detta sker vid matbordet.
2. Syns jag någon annanstans ibland? För ibland så bara rasslar det till också är ni apmånga. Och de s.k "reklam-kommentarerna" bara haglar in? För även om jag är förjäkla rolig så är det inte så otroligt att hela vår nation upptäcker det en och samma dag.
3. Folk som skriver kryptiska statusuppdateringar. Kan inte de bara gå och dö?
4. Det här med att injicera kaffe direkt i blodet... Skulle det funka?
Fuck.
PS.
Imorgon är det jag som påbörjar nässpraysavgiftning.
Igen.
Tröttma!
Nu är den förjodade forskningsuppsatsen inskickad och klar!
Enormt skönt!
Igår ställde Donnez till med fest för sina sponsorer och sina nära och kära,
och som bekant är jag vän med två av spelemännen, så jag & lite andra sköna
människor festade loss i Perstorp City igår.
Vi påbörjade kvällen vid kl 15, och jag kom i säng vid 4:30, så
det blev något slags maratonsfestande.
Härligt.
Det avslutades iallafall med champagne i köket hos Martina & Christoffer.
Denna dag har ägnats helt åt das uppsats, och snart far jag iväg på
ännu en fest!
Man kan ju inte riskera att missa något?
Konsten att skicka SMS som kan feltolkas.
PS.
Jag menade såklart denna härliga bit.
Är på fest. Här är mörkt. Tur att jag tog ...
Är på fest. Här är mörkt. Tur att jag tog med ficklampa...
Pale på läget.
Såg en bild av mig själv igår.
Och sanningen lös mig i ansiktet.
Bokstavligen.
Hur är det möjligt att vara så här blek utan
att faktiskt vara avliden?!
Fick alltså genast täcka över tatueringen och
springa till solariet idag, för anta en annan nyans av vit.
15 minuter senare gick jag ut därifrån.
Femtioelva fräknar rikare, men likförbannat likblek.
Om ni vill få någonslags bild av vad jag har att jobba med
så är det bara att skära upp en bit falukorv.
Mitt lekamen har nämligen exakt samma nyans som falukorv.
Utan skal då.
Nedan finner ni en bild.
Se det som bevismaterial.
Skamlöst stulen ifrån Amandas dåliga ursäkt till blogg.
(Ja. Så blir det om man inte uppdaterar!
Bloggen finner ni HÄR!)
En undran...
Är det normalt att fortfarande
skratta åt hur kul ens lillebror såg ut
i sina 3D-brillor när ni var på bio?
Fastän en vecka har gått?
Inte för att jag gör det...
Men jag undrar.
Totalt tappat det.
När vi skulle gå ifrån gymmet hände en annan grej.
Jag står i "hallen" bland alla skorna.
(Vad är detta för gym? tänker ni. Men JA, man ställer
tydligen skorna i hallen på Träningsakademin i Ängelholm.
Känns lite som att vara på lågstadiedisco i gympahallen, där
man var tvungen att ställa skorna innanför dörren, för att det inte
skulle bli svarta märkerna på gympagolvet efter sulorna.
Först fick de yngsta barnen komma. Ettakluddarna. 18-20.
Sen kom vi andra. 20-22. Men så är det tack och lov inte på Träningsakademin.
IALLAFALL. Tillbaka till händelsen)
Jag böjer mig fram för att ta på mig skorna.
Med vattenflaskan under armen.
Öppen.
Halva innehållet rinner ut i skorna brevid mina.
Jag dör en smula.
Jag säger "Ojoj"
"Va?" frågar mamma.
"Eh inget."
Säger jag.
Och går därifrån.
Gymbreakdown.
Anledningen till att jag inte tidigare gillat att gå på gym är att jag helt enkelt inte kan de sociala koderna. Jag är ganska så trygg i sånt annars, kan liksom fråga om hjälp och sånt. Men icke här. Igår fick jag ett panikanfall när jag & mamma skulle gå på zumba, men mamma glömt sina skor så hon fick gymma istället. I ett annat rum alltså. Jag var alltså ensam. Redan innan vi börjat skaka på jobbiga kroppsdelar var jag genomsvett. Av panik.
Idag likaså. Jag hade sagt till mamma att jag skulle börja med... åh vad jag tappade ordet. Det heter treadmill på engelska iallafall. Sånt man går på. Men. När mamma sedan lämnade mig för lite spinning. Vågade jag inte gå dit. Jag gick in på toan och satt där i 10 minuter. I panik. Sedan, efter att ha hyperventilerat en stund, så gick jag ut. Och. Ja. Det var kul. Framförallt skönt.
På onsdag ska jag träffa en man som heter Måns. Måns ska visa mig hur man tränar på rätt sätt. 99,9% av min kropp kommer inte gå dit. Hoppas verkligen att dom där sista 00,1% är mina fötter.
Hold sa opp.
Två uttryck som jag börjat använda mig av helt groteskt mycket är:
Det kan jag tro
och
Det tror jag det
Och det slutar jag med nu.
Kollektiv besvettning.
Ni vet.
Och jag som helst svettas on my own liksom.
OBS.
Vem fan får problemhy, helt plötsligt sådär
