Ja herregud.
Det är Lottie som önskat denna rubrik, och jösses vad hon känner mig väl...

Alltså. 
Avståndet från min hjärna till min mun är ca. 10 cm.
10 ibland otroligt korta centimeter.
Jag tror jag har bloggat om det förr,
att min mun har ett eget liv.
Att jag ofta tänker "Det här hade varit roligt om jag sagt" för
att sedan 0,003 sekunder senare höra min röst säga just det.

Samma sak vad gäller min roll som ordkonstapel.
Senast igår när jag och min fina syster satt på tåget hem så skedde det.
Jag hör konduktören komma gåendes och säga sitt vanliga "Nypåstigande?".
I samma sekund hör jag mig själv säga, högt, "NypåstigNA!".
Jag slår händerna för munnen och min syster skäms som vanligt.

Samma sak gäller mina taltics.
Speciellt när jag är ute bland folk... i affärer.

En gång som jag & mina vänner fortfarande snackar om
är när Erika skulle handla skor.

Hon tog skon hon ville köpa, gick fram med den till kassan
och lade den framför sig.

"Och du ska ha den?" säger den enormt överglättiga försäljaren.
"Nej" hör jag mig själv säga "Hon ska ha ett par andra.".

Men dumma människa.
Klart hon ska ha dem?
Eller hon skulle bara lägga fram dem som en symbolisk gest
som skulle säga "Hej. Jag vill köpa skor!".

Sen har vi det här med sjungandet.
Att jag måste sjunga "Ett glatt humör" om jag träffar
på en otrevlig kassörska eller försäljare.
Ibland, om personen är riktigt otrevlig, gör jag
ett medley av det hela och går in i "Säg det med ett leende."

Och.
Det senaste.
När jag är i en affär, tex. H&M,
och larmet går igång, så MÅSTE min mun
säga, ganska så högt, "Stoppa tjyven. Ta fast tjyven."


Minns ni förresten när jag var på Donnez sponsorfest för några veckor sedan?
Då hände det igen.
Jag stod med Elina, när en man dansar förbi, och börjar prata med Elina.
På göterborgska.
Allt går snabbt, jag får kortslutning i hjärnan
och höra mig själv skriiiiiika
"I RÖÖÖVA IDÅÅ!"
á la Morgonpasset.

Det visade sig vara Donnez bokare.
Duktigt Matilda.