En knepig dag.

Okej.
Nu ska jag berätta om "The Miracle".
Det som kristna i min omgivning valt att kalla "The Sign".

För lite mer än ett år sedan, var jag ute en kväll och roade
mig i goda vänners lag. Som så ofta.

När kvällen led mot sitt slut tog jag, min syster och 2/3 av trion
bussen hem. Och det var då det hände!

Ungefär efter hälften av färden, när alla liksom dippar, efter fylletruset som gjort
att man stått och dansar och sjungit högt. Då, när alla liksom somnar mot en främlings
axel, och någon eventuellt spyr.

Då satt jag där, tillnyktrad och faktiskt ganska pigg, när jag hörde hur något kom
glidande på golvet genom bussgången.

När jag tittade ner såg jag en liten fickvänlig utgåva av Nya Testamentet.
Den hade stannat precis under mig, så jag lutade mig ner och tog upp den.
Jag vände mig om, och frågade högt vems det var.

Inget svar.
 Jag satt bakom bussens andra dörr, så det satt ju inte speciellt
många bakom mig. Och alla sov.

Så.
Jag började läsa. Läste en del.
Lade sedan ner det i min väska, och där har
det legat sedan dess.

Vissa i min omgivning väljer att tro att detta var ett tecken av Gud,
att det var dags för mig att ta tag i mitt kristna liv.

Och det har jag faktiskt gjort.

Jag tror.
Jag ber.
Jag tror på att allting har en mening, och att den meningen
är förutbestämd. Jag har min tro hos mig själv.
Mina föräldrar och mina syskon är inte troende, nästan tvärtom.

Jag hade mycket dödsångest för några år sedan. Riktigt mycket.
Men sedan jag börjat tro på att allt är taken care of, så har den försvunnit
nästan helt. Jag tänker fortfarande att jag ska dö minst 3 gånger om dagen,
men jag tänker i nästa led att om jag dör, så är det meningen.

Jag prackar inte det på någon annan, går inte i kyrkan något nämnvärt,
jag svär som in i helvete och beter mig med jämna mellanrum som ett jävla svin.

Men jag tror.




I kyrkan på julafton förra året.
Jag och min polare J.

(Jag var även vän med Jesus Kristus på Facebook ett tag.
Men han tog bort mig.
Kul.)