Min bästa födelsedag (förutom när jag var typ 8 och mamma gjorde en skattjakt som slutade med ett Barbiehus. MED elektricitet!) är min 18-års dag.

 Jag var hembjuden till Martina på middag för att fira mig.
Bara det var jag glad över. Har tidigare nämnt på bloggen vilket geni i köket Martina är,
så glad i hågen tog jag tåget till Perstorp.
Martina, Amanda och Semlan kom och mötte mig på stationen
 och vi började promenera hem till M.

Plötsligt vänder sig Martina mot mig när vi går, och kramar om mig.
 "Åh vad gulligt" tänker jag, innan jag känner hur hon sätter på mig en ögonbindel?
Jag hör en bil bromsa in, en dörr öppnas, discomusik dunkar på högsta volym, och jag puttas in i bilen.

Sedan började en bilfärd utan dess like.

Jag hade blivit kidnappad.

Jag visste inte vem som körde, och ingen av mina tre vänner ville berätta vem det var.
Efter 1½ timme i bilen (kändes som mycket längre, med förbundna ögon)
så stannade vi. Jag leddes ut och snurrades till jag såg stjärnor.
Jag fick order om att ta av mig ögonbindeln. Och där stod Johanna!
Johanna som inte hade möjlighet att vara med på mitt "riktiga" födelsedagsfirande,
och som inte skulle vara hemma på min födelsedag!

Först käkade vi middag på Donken, och sedan körde vi ner till stranden.
Där hade Martina förberett allt in i minsta detalj.
Hon hade med varma kläder till mig (vi snackar september här),
och det togs fram engångsgrill, marsmallows, snickerskakor, varm choklad, godis och presenter!
Sen satt vi där i flera timmar och bara pratade och mös.

Det var min favoritfödelsedag, för att jag för allt i världen inte
kunde förstå att dom planerat allt detta för mig!
Mina fina fina vänner...



Alldeles nykidnappad!
Amanda brevid!



Den anonyma chauffören.



Semlan
(aka. Donnez-Christoffer)