Igår var jag på bio ensam.
Jag såg Till det som är vackert, och jag hade längtat. Både efter filmen och efter att gå ensam. Min mamma tycker att jag är driftig på det sättet, att jag kan göra sånt själv. Åka in till Helsingborg själv och sätta mig i en biosalong ensam.

Eller ja.

 Jag är ju inte ensam. Det är ju andra människor där. Fast igår var det faktiskt jag och 3 andra. Det var lite pinsamt iom att det bara var jag som hade prassligt godispapper. Dom behövde ju inte fundera så länge över vem den störiga jävulen var.

Såklart beror det på vilken film det är man ser, det där med att gå ensam. Jag skulle kanske inte gå och se Baksmällan ensam. Men i detta fall så kände jag redan innan att det här skulle jag komma att behöva fundera i fred över.

Till det som är vackert handlar om 22-åriga Katarina, som bor i förorten och hatar sitt liv. Hon är strulig, har svårt att behärska sina känslor och i ständig kontakt med soc. Men nu har hon bestämt sig för att förändra sitt liv. Hon har slutat suga kuk, gått ur Facebook och har (genom en slump och lite ljug) fått ett jobb som receptionist på Konserthuset. Där träffar hon den äldre och oerhört gifte dirigenten Adam, som för henne representerar allt vackert. De inleder en relation och Adam lär henne allt hon behöver veta om Mozart och om vad som verkligen är vackert i livet.

Samuel Fröler (Skärgårdsdoktorn) spelar Adam och Alicia Vikander (Andra Avenyn) spelar Katarina, och deras relation går sedan ifrån att vara passionerad till att vara väldigt väldigt giftig.

Jag ska inte berätta hur den slutar, men hela filmen kändes som en spark i magen.
Identifikationen med Katarina var egentligen inte speciellt stor, men ändock väldigt påtaglig.
 Jag tror att vi alla har, har haft eller kommer att ha en Adam i våra liv.

Se filmen om ni kan.